De polyglotta älskarna
Förra året vann Lina Wolff Augustpriset för sin bok De polyglotta älskarna. Därför (och kanske lite för att omslaget är så fint) tyckte jag att det var på sin plats att läsa den. I boken får vi följa tre karaktärer, under ett par veckor vardera, som alla är sammanlänkade på ett eller annat sätt. Kapitel ett handlar om Ellinor som för första gången testar nätdejting, vilket slutar med att hon tillbringar flera veckor hemma hos den svåre litteraturvetaren Calisto. Calisto har i sin ägo det enda examplaret av författaren Max manuskript De polyglotta älskarna. I kapitel två får vi följa Max, som lever med sin, i hans tycke, tråkiga fru och därför söker spänning på annat håll. Kapitel tre kretsar runt den italienska kvinnan Lucrezia, vars adliga släkt förlorat alla sina tillgångar, vilket Max vill skriva en bok om och därför besöker henne i Italien.
Jag läste endast baksidestexten på boken innan jag tog mig an den. Så här i efterhand inser jag att jag borde ha läst recensioner av den också. Alla litteraturkritiker har höjt den till skyarna, och jag kan förstå varför eftersom den är djup och svår och har ett komplicerat språk - alla komponenter som litteraturvetare älskar! Själv tyckte jag att den var skittråkig. Hade jag läst recensionerna innan så hade jag fattat att det inte var en bok för mig, men det är ju lätt att vara efterklok. För att illustrera vad jag menar så tänkte jag infoga ett par citat ur recensioner som jag har läst:
"Själva essensen av boken uppstår i skärningen mellan det berättade och det som berättas." - Sydsvenskan
"Prosan kränger, kastar sig, låter aldrig något i berättelsen vila och bli säkerställt. Texten och dess berättare växlar klipskt mellan vardag, häftigt känslopatos och mild absurdism." - Aftonbladet
".. allt berättat på en lågintensiv köttig prosa." - Smålandsposten
"En vidunderligt flimrande berättarkonst exponeras där oavslutade tankeslingor lynnigt utlagda i förrädisk försåt stärker hela intrycket av detta böljande svävande närvarande där intrigen ger läsaren ett allt vidare gungfly att trampa ned sig i då frågorna kring det sagda, underliggande outtalade är starka och svåra inte minst i vår omtuggade nutid." - Tidningen Kulturen
Vem behöver inte lite mer köttig prosa i sitt liv? Sydsvenskan skriver även att "en bild träder fram där över- och underordning, språk och våld, manligt och kvinnligt, stad och land, bildning och obildning är bärande beståndsdelar." Det låter ju imponerande, eller hur? Synd bara att jag inte lyckades uppfatta en enda av dessa beståndsdelar när jag läste boken. Vad jag däremot uppfattade var att både Ellinor, Max och Calisto är jättekonstiga karaktärer. Dom både tänker och agerar helt orimligt och går inte att relatera till på något plan. Lucrezia är lite mer trovärdig, men hennes story är desto tråkigare. Alltså, jag fattar ju att anledningen till att jag inte gillar boken är att jag är för dum och obildad, men helt ärligt förstår jag inte vad som är poängen med den? Handligen är i mina ögon meningslös och karaktärsutvecklingen obefintlig. Till skillnad från den senaste boken som jag läste och ogillade skarpt, Händelser vid vatten, så är den inte obegriplig på något sätt. I händelser vid vatten förstod jag ju stundtals inte ens vad som hände. I De polyglotta älskarna är det inga svårigheter att hänga med i vad som händer, men det är helt enkelt en djup bok med tråkig handling. Dvs typ den värsta kombinationen som finns.
Ps. Så att ni slipper googla: "polyglotta" är ett finare ord för "flerspråkiga". Ds.