PITTORESKT

Kerstin Ekman vann Augustpriset 1993 för sin bok Händelser vid vatten, så jag tänkte att den måste ju vara något att hänga i granen. Det visade sig istället bli cirka det tråkigaste jag någonsin läst. Boken utspelar sig i en liten by i Jämtland där vi får följa hur ett ouppklarat dubbelmord påverkar invånarna. Berättelsen börjar lovande, storyn känns intressant och det är lätt att hänga med. Sen går det utför. Svårt att hålla koll på alla karaktärer. Personer som beter sig orimligt (hatar verkligen icke-trovärdiga karaktärer). Intrigen planar liksom ut, det är spännande i början men sen händer det inte så mycket mer. Och framför allt blir språket mer och mer "poetiskt" under bokens gång, till slut förstår en opoetisk person som jag inte ens vad som skrivs. Här får ni ett utdrag:

Ytan har inga stigar. Har stalp och bråte, sten, vältor, ris. Ett nät av bilvägar ut på Ytan. Ett system av vägnät ut till ytorna. Sprängsten vid branterna. Krossgrus. Torra rotsystem. Oljefat. Torsten har byggt nätet av bilvägar. Hatar du honom för det, gömmer du dig i lövkronor, smyger stigar under tjädertallar som inte finns - då är du förlorad i din cancer som heter längtan.

Typ så. Vad är Ytan? Varför har Torsten byggt bilvägar och vem hatar honom för det? Ingen vet. Jag rekommenderar denna bok till alla som är svarta och svåra samt brinner för böcker som helt saknar spänning och intrig.