PITTORESKT

Vi på Pittoresktbloggen har som ambition att du ska gästblogga hos oss framöver och ser därför detta lite som en arbetsintervju. En inledande fråga är därmed vad du vet om oss sedan innan och varför du vill jobba med oss?

Jag har hört mycket gott om bloggen. Jag har inte plöjt den från pärm till pärm, men jag känner verkligen att jag vet tillräckligt mycket. Jag tycker mig känna till ideologin som driver er och den sanna essensen av era unika uttryck som kollektivt lever i sådan okränkbar symbios. Jag gillar att se bloggen som ett ekosystem. Carro skulle kunna vara en färgglad talgoxe, Danni en ståtlig Karl-Johansvamp och Tess en skimrande grästuva. Och som ni vet, så är ju alla dessa organismer självständiga individer (nej, en grästuva kanske inte är en individ, och kanske inte svampen heller (i och för sig blir den kanske lite mänskligare på grund av sitt tämligen mänskliga namn) men vafan NI FÖRSTÅR). Hur som helst så är ju grejen med ekosystem att ekosystemet totalt BRAKAR IHOP om en av dessa organismer försvinner. En talgoxe kan ju som bekant inte leva utan svamp eller gräs. (kan Freud förklara varför detta helt slumpmässigt nu ser ut som en förklädd drogreferens?)

Detta kan låta nonchalant, näst intill ignorant, men vänta nu - så är ju icke fallet. Det jag vet är att jag vill vara en del av denna undergroundrörelse. Jag gillar det ni står för. Jag gillar innehållet. Ni slår uppåt. Ni berör ämnen som få andra berör. Och det berör mig. Och anledningen till denna något klena konsumtion av bloggens innehåll är kort och gott att jag vill hitta mitt egna uttryck i bloggen. Jag vill bli varm i kläderna, opolariserad av de andra skribenternas unika utryck. Jag vill bli en del av er och gemenskapen genom att själv vara och leva som det tomma bladet (eller textfältet) jag ska fylla med ord. Jag vill hitta min identitet i ekosystemet.

Tess har utöver detta pratat en hel del om bloggen, och det oerhört högkvalitativa innehållet som har publicerats hos er genom åren. Hon har pratat bland annat pratat om veckans ord, berättat lite om inlägg hon jobbar på, förklarat det mycket sofistikerade uggle-röstningssystemet och hon har även slängt sig med facktermer som bildbylines och dylikt. Jag anser mig med andra ord redan kunna en hel del om de mer tekniska aspekterna av bloggen, men ställer mig såklart ödmjukt inför faktumet att jag aldrig blir fullärd. Ni har mycket att lära mig.

 

Och i sedvanlig ordning vid våra intervjuer: ditt tidigaste minne av Danni, Tess och Carro?

Mitt tidigaste minne av dig (Danni) och Carro måste vara någon gång när jag gick i kanske... åttonde klass, när jag hörde Christian (läs: min bror) nämna i förbifarten att han och Andreas (läs: hans kompis) skulle träffa er i något sammanhang. Ja, kanske inte den fetaste anekdoten någonsin, men så var det! Tursamt nog har vi ju senare i livet skaffat oss en hel del mer anekdotkompatibla minnen tillsammans. Mitt första minne av Tess är ju, rimligt nog, när jag träffade henne första gången också. Ska försöka undvika att bli för gulligullig här då jag inte vet vad redaktionen har för policy kring sådant, men det var på en midsommarfest för en massa år sedan då man skulle kunna säga att "den första gnistan tändes".

 

I sann jobbintervjuanda, vilken är din absolut risigaste egenskap? Och bästa?

Den risigaste skulle jag (och troligtvis de flesta som känner mig om jag inte har någon annan dold katastrofegenskap jag inte känner till) säga är min tidsoptimism. Den är stundtals helt jävla löjlig. Exempel: Den här och förra veckan har Tess varit borta och inte kunnat släpa upp mig ut sängen. Ett direkt resultat av detta är att jag har kommit minst femton minuter sent till jobbet VARJE dag i snart två veckor. Jag är som en blind femårig analfabet när det kommer till klockor.

 

En fråga vi vanligtvis ställer personer vi intervjuar – när ljög du senast?

Det var faktiskt idag under lunchen (när jag var mitt i den här intervjun) som en kollega ville börja prata aktier, vilket jag inte vet någonting om och försökte förmedla att det inte heller är någonting jag är särskilt intresserad av. Men det brydde han sig inte ett skit om, utan han skulle då börja förklara aktiesystemet från grunden och förklara fördelarna med att skaffa ett Avanza-konto. Jag försökte gång på gång på ett diplomatiskt vis visa att det inte var läge, men han tog inte hinten. Då förklarade jag (helt skamlöst) att jag höll på och chattade med en kompis som bodde utomlands och att jag verkligen behövde återgå till chattandet. Då förstod han helt och hållet. En rakt igenom lyckad lögn.

 

Det går rykten om att du har utvecklat ett ostronberoende. Hur mycket pengar skulle du uppskatta att du lägger på ostron varje månad?

Jag skulle anse att beroendet verkligen tog fart i februari, så jag räknar därifrån. Det var då de små slemmiga asen tog över mig till den graden att jag drömmer om ostron, ligger sömnlös över ostron och hugger goda vänner i ryggen för ostron. Enligt en snabb överslagsräkning har jag ätit 27 ostron sedan slutat av februari. Om vi räknar på att genomsnittsostronet kostar ~25 kronor på restaurang så innebär detta att jag har spenderat 675 riksdaler på ostron på två månader, dvs 337,50/månad. Jag är i chock. Det här är ju inte hållbart. Sa jag att jag är student?

 

Apropå ostron så är du ju något av en finsmakare, men finns det något som du ser prestige i att äta men verkligen inte tycker om?

Ostron.

 

Vi på redaktionen känner dig som en nyfiken och människopositiv person – men finns det någon, säg yrkesgrupp, du verkligen ogillar?

Som redaktionen redan vet och fiskar efter, så hyser jag en oerhörd avsky mot ordningsvakter. Vissa må anse att dessa... auktoritetsproblem är något pubertala och omotiverade, och ja, så kanske det är. Men faktum är att jag ofta börjar skaka av ilska i en krogkö vid blotta åsynen av en av dessa jävla... fan det finns inte ens ord. Jag börjar direkt bygga scenarion i huvudet av hur denna kåkfarande drog- och maktmissbrukande idiot ska använda sin makt till att trycka ner mig och höja upp sig själv. Jag vet att det är etiskt sett är ytterst tvivelaktigt att förutsätta att alla dessa jävla låtsaspoliser är sådana, och jag försöker verkligen ge alla jag stöter på en chans, och att försöka bortse från inneboende fördomar. Men det kom till en punkt där bägarjäveln rann över, där jag instinktivt började bli misstänksam mot alla som bär den där vidriga blåa jävla ordningsvaktsmössan som helt plötsligt gör dem till nån sorts halvgud som har rätt att med backning av lagen bestämma om just du ska misshandlas i en gränd eller inte. Och om man knappt är salongsberusad och blir nekad i dörren till Lion Bar Sveavägen så kan man ju inte se det som annat än ett rent jävla hån. "Nej, du är inte ens fräsch nog för att få spendera din fredagskväll på det sunkigaste jävla stället i Stockholm. Så jävla sunkig och värdelös vill jag, i egenskap av kåkfarande drog- och maktmissbrukande idiot, att du ska känna dig just nu. Bara för att jag kan. Även fast du är alldeles för fräsch för Lion Bar och uppenbart knappt är berusad. Hade du vart en tjej jag velat ligga med dock, då hade du suttit i VIP-båset nu, med mitt nummer tvångsmässigt placerat i din telefonbok. Vi hörs." Men i övrigt är jag en ganska bra människa.

 

Vi byter ämne. Vad är det konstigaste du har spytt i?

En stövel.

 

Spontant – vem av dina killkompisar skulle du helst ligga med?

Johan Lindström. Han verkar vara en ömsint älskare.

 

Har empiriska studier påvisat detta?

Jag har ingen förstahandserfarenhet och har inte heller intervjuat någon av de berörda (hehe). Men han är i allmänhet väldigt lugn, sansad, omtänksam och rationell i livet, och det är nog kvaliteter jag skulle uppskatta även i sänghalmen om jag skulle gå till sängs med en person som jag verkligen inte vill gå till sängs med. Det känns som att de oundvikliga själsliga ärren blir så små som möjligt med honom.

 

Hur ställer du dig till att din flickvän lyssnar på Justin Timberlake när hon tror att ingen märker?

Om jag ska vara riktigt självutlämnande så faller inte äpplet långt från trädet i det här fallet. Låt mig dela ett väldigt tidigt minne från mitt liv med er läsare:

Jag var kanske 7 år, hade precis fått mitt livs första freestyle av mina föräldrar och var ute och cyklade runt kvarteret, varv efter varv. Jag hade en ryggsäck full med mammas och pappas CD-skivor i så att jag supersmidigt kunde byta skiva lite då och då. Jag plöjde igenom allt från Ebba Grön till Enrique Iglesias. Kanske också en snabb lyssning på mammas peruanska flöjtbandsskiva hon köpt av några låtsasindianer en sen kväll på semester i Spanien efter en flaska vin för mycket (som bland annat innehöll en förvånansvärt vass cover på Madonnas La Isla Bonita vill jag minnas). Men genom detta frenetiska shufflande igenom deras samlade skivkollektion från de senaste tio åren så stannade hela min värld upp. Och den skyldiga artisten fann vi under det första spåret på Absolute Music 14. Justin motherfucking Timberlake. Resten av dagen cyklade jag varv efter varv lyssnandes på detta jävla mästerverk betitlat Cry Me A River. Lyssnar på den nu, den har fan inte åldrats dåligt.

I högstadiet byggde jag hela min identitet på att avsky allt som inte var hard core eller metal core. När klassens coola kids klev över lik för att ratta in The Voice under träslöjdslektionerna och Timberlakes senaste alster från FutureSex/LoveSounds sipprade ut genom högtalarna så stod jag vecka efter vecka inför en identitetskris. Jag ville ju dansa med. Jag ville ju sjunga med till Timbalands snärtiga, avskalade beats och sjunga med i Justins falsetter som ibland fick mig att önska att jag var kvinna. MEN DET VAR JU INTE JAG. Eller var det det? Fan vilken knepig ålder det var.

Jag gav dock inte in för frestelsen förrän flera år senare. Men visst fan händer det nu för tiden att även jag slänger på My Love eller Señorita och vickar på höfterna till de krispiga beatsen och sjunger med så gott jag kan till Justins silkeslena falsetter. Och utan Tess (ganska ofrivilliga) erkännande hade jag kanske aldrig vågat prata om detta. Men tack vare henne vågar jag idag stå för vem jag är och hur Justin har varit med och format mig sedan den där dagslånga cykelturen till Cry Me A River. Tack för det älskling. Hoppas att vi kan inspirera fler till att våga prata om sin hemliga Timberlake-konsumtion.

 

Ponera att du skulle gå på dubbeldejt med din flickvän, hennes väninna plus respektive. Vilka intressen och egenskaper ser du helst att denne respektive har för att det ska bli fler dubbeldejter framöver?

Om personen i fråga skulle arbeta som ordningsvakt så kommer denne uppleva lite mer motvind (läs: en hagelstorm) än vilken annan yrkestillhörighet som helst. Utöver detta kunde ju inte yrken spela mindre roll för våran kväll tillsammans. Samma sak med intressen. Antingen har vi saker gemensamt och kan bli nördiga och kasta facktermer, eller så har vi ingenting gemensamt och har därför hur mycket intressant som helst att lära av varandra.

De enskilda personlighetsdrag jag uppskattar absolut mest hos människor är nog folk som är nyfikna, öppna och genuint investerar tid, uppmärksamhet och omsorg i sina relationer.  Ett samtal mellan två personer som är nyfikna, öppensinnade och måna om att ha en trevlig stund tillsammans landar fan aldrig fel. Och även om personen skulle sakna alla dessa egenskaper så skulle jag vara glad så länge "Tess kompis" är glad.

 

Avslutningsvis och kopierat från Värvet: har du något du vill tipsa Pittisläsarna om? En låt, ett klipp, ett recept eller kanske en livsåskådning?

Jag vill passa tipsa om rödvinet (och livsåskådningen) Amicone. SATAN vilket vin. För dig som anser att guldkant innebär att avnjuta ett italienskt vin av det maffigare slaget till en bit ost så är det dags att spetsa ögonen. Påminner mycket om storebror Amarone, då det är gjort på samma druvor i Veneto i nordöstra Italien. Skillnaden är att druvorna under produktionen av Amarone torkas för att det ska bli en starkare, mer koncentrerad smak, men i fallet Amicone torkas bara hälften utav druvorna vilket gör att det är lite mer lättdrucket och mångsidigt. Och det sjukaste av allt är att det kostar 99 kronor på Systembolaget. Jag och Tess har knappt druckit något annat vin sedan vi upptäckte det för runt ett år sedan, och har frälst många i våran närhet med dess förföriska smak och starka 14,5% volymprocent. Thank me later.