Niceville
Förra veckans bokrecension utgick pga midsommarstök, men eftersom att jag inte vill försumma mina plikter så kompenserar jag givetvis med en extra recension denna vecka. Den här gången har jag läst boken Niceville (jag fattar inte tanken bakom denna svenska titel, på engelska heter den The help vilket makear betydligt mer sense), skriven av Kathryn Stockett. Jag såg filmen när den kom ut 2011 och minns den som bra, men jag fick en lite annan syn på berättelsen efter att ha läst Bad feminist (här kan ni läsa min recension av den om ni behöver friska upp minnet). Där totaltrashar Roxane Gay boken ur ett rasperspektiv och därför tyckte jag att det skulle vara intressant att läsa den och bilda min egen uppfattning, särskilt som jag ändå är hyfsat påläst och faktiskt ju även utbildad inom frågor som rör rasism, postkolonialism och hur icke-vita porträtteras i kultur osv (äntligen ett tillfälle att få skryta med mina surt förvärvade kunskaper!!).
Boken utspelar sig i Jackson, Mississippi, i början på 1960-talet och en får följa handlingen ur tre huvudkaraktärers perspektiv; De två svarta medelålders hembiträdena Aibileen och Minny samt den unga vita kvinnan Skeeter. Skeeter har precis återvänt till hemstaden efter att ha slutfört sina collegestudier och drömmer om att bli författare. Hon tar därför kontakt med en bokförläggare, som uppmanar henne att hitta något nytänkande att skriva om och sedan skicka in det till henne. Aibileen arbetar hos familjen Leefolk, som är vänner till Skeeter, där hon ägnar sig åt hushållssysslor och att ta hans om familjens lilla dotter, som ständigt försummas känslomässigt av sin mor och därför har utvecklat ett mycket starkt band till Aibileen. Minny arbetar även hon som hembiträde, men har flera gånger fått sparken till följd av sin frispråkighet. I början av boken lyckas hon få ett jobb, trots att hon i stort sett blivit svartlistad i staden, hos den något excentriska hemmafrun Celia Foote. Skeeter och Aibileen springer ofta på varandra under tillställningar hemma hos familjen Leefolk, särskilt som Skeeter känner sig utanför gruppen och gärna tar sin tillflykt till köket och Aibileen. Så småningom utvecklar hon idén att skriva en bok om hur livet kan ser ut för svarta hembiträden i vita hem.
Jag är lite kluven till vad jag tycker om den här boken. Den är onekligen intressant och medryckande. Huvudkaraktärerna är lätta att tycka om. Jag förstår absolut varför folk gillar denna bok. Dessutom är jag ju generellt ett stort fan av genren historical fiction, och givetvis var det intressant att få en inblick i hur rasmotsättningarna kunde se ut i den amerikanska södern då medborgarrättsrörelsen hade sin storhetstid och Jim Crow-lagarna var under upplösning. Meeen. Jag blir lite illa till mods av att de svarta karaktärerna framställs onödigt stereotypt, både via språk och personlighet/beteende, vilket var en av de saker som Roxane Gay slog ned på i Bad feminist. Jag får även lite white savior-vibbar av boken. Jag slits mellan att tycka att det är bra att ämnena som behandlas i boken uppmärksammas och att tycka att det hade kunnat göras utan halvrasistiska undertoner. Jag tycker att handlingen är bra och boken läsvärd, men om en ska läsa den så rekommenderar jag att en sätter sig in i kritiken som framförts mot den först (t.ex genom att läsa Bad feminist), och inte köper den med hull och hår.
