PITTORESKT

Efter att ha blivit tipsad av Danni om boken Stjärnklart så har jag läst Lars Wilderängs Stjärn-trilogi, som består av romanerna Stjärnklart, Stjärnfall och Stjärndamm. Den första boken börjar med att all elektronik i världen gradvis lägger ned. Alla fordon stannar, alla datorer slutar fungera och all elektricitet släcks ned. Till en början vet ingen varför, men så småningom visar det sig att det handlar om ett virus som angriper och slår ut all teknologi. Krisen är snart ett faktum, och när varken mat, mediciner eller rent vatten finns tillgängligt börjar folk dö som flugor. I boken får vi följa ett par olika karaktärer när de gör sitt bästa för att överleva under dessa hopplösa omständigheter.

 

Den första boken är riktigt spännande och omöjlig att lägga ifrån sig. Till skillnad från andra dystopiska framtidsskildringar som jag läst/sett så känns den verklig (inte just viruset, men hur samhället skulle kunna reagera om allt stängdes ned). Den är dock mycket lättläst och jag skulle snarast klassa den som en ungdomsbok. Mycket upprepningar för att allt ska bli tydligt, enkelt språk, rätt simpla karaktärer, ganska töntig ibland osv. Den får dock stort plus för sin originella story och för att den är så spännande. Skulle jag endast betygsätta den första boken så skulle jag nog nästan vilja ge den 5 ugglor (om jag får räkna den som ungdomsbok dvs), men nu tänkte jag ju recensera hela trilogin i ett svep så... 

 

En bit in i bok nummer två spårar det ur. Vi snackar liksom cyborgs, vampyrer och zombies. Det som kändes verkligt/trovärdigt i första boken är som bortblåst och istället ersatt av (nästan) odödliga utomjordingar med kemiska vapen. Jag kan absolut tycka om lite vanilj-science fiction, men detta blev alldeles för hardcore för mig. Dessutom är boken uppenbarligen skriven av en möp av RANG. Evighetslånga beskrivningar av vapen, strategier och militära situationer. Krigsskildringar i all ära, men helvete vad långtråkigt och militärnördigt detta blev. Att nästan alla karaktärer är sjukt ointressanta som personer och helt saknar någon form av djup kunde jag ha överseende med i den första boken tack vare spännande handling, men i de avslutande två böckerna blev det bara mer och mer outhärdligt. Den enda anledningen till att jag alls läste klart trilogin var för att jag ville veta hur fan författaren skulle knyta ihop säcken (till dennes försvar så var dock slutet faktiskt helt okej). 

 

Så för att sammanfatta: Jag rekommenderar den första boken till de som vill läsa något spännande och lättsmält. De resterande böckerna rekommenderar jag att ni i möjligaste mån undviker.