PITTORESKT

Tidigare i år läste jag Kriget har inget kvinnligt ansikte, skriven av nobelprisvinnaren Svetlana Aleksijevitj, så jag tänkte att jag skulle skriva ett par rader om den denna vecka. Boken består av intervjuer med kvinnliga, sovjetiska krigsveteraner som stred under andra världskriget. Enligt Aleksijevitj deltog uppemot en miljon sovjetiska kvinnor i kriget, men trots detta har deras historia aldrig berättats, snarare tystats ner.

 

Hela boken är egentligen sida och upp sida ner med exakta beskrivningar av soldaters upplevelser under kriget. Det kan tyckas lite långrandigt kanske, men å andra sidan visas verkligen en helt ny sida av kriget upp. Från Sovjets håll har det alltid funnits en stark vilja att framhålla något slags hjälteideal kring det som de benämner Det stora fosterländska kriget. Kvinnors historier passade inte in i den bilden. Det ansågs fult och okvinnligt att ha deltagit i kriget, och kvinnor fick lära sig att tiga om det. Många kvinnor har av sina män blivit förbjudna att prata om sina upplevelser för att deras versioner anses för "känslosamma" eller för att de ska visa upp "fel" bild av kriget.

 

Jag tyckte att boken var jättebra. Riktigt lärorik och "ögonöppnande" (lol kommer ej på något passande men mindre töntigt uttryck). Jag tror dock att det krävs att en har ett stort intresse för 1900-talshistoria och enskilda människors berättelser för att finna denna bok läsvärd. Jag har läst/sett myyycket om andra världskriget pga nörd (tror att jag räknade till typ tio böcker i min bokhylla som utspelar sig under de åren, för att inte tala om alla filmer/serier/dokumentärer jag sett i ämnet), men inget har känts lika äkta som dessa berättelser. Jag ger den fyra ugglor, men den hade fått fem stycken om det hade vävts in mer fakta och inte bara varit intervjuer.